Confessions

Stilla. Liggandes i en större säng än min egen i ett främmande rum. Hela rummet snurrade. Snabbt. Snabbare. Tillslut för snabbt. Jag låg ensam, alkoholen fick mig att drömma drömmar jag aldig borde drömt. Drömmar jag förbjudit för länge sedan. Jag låg inte ensam. Han var där. Han skrattade med mig, skrattade åt mig, höll min hand. Höll om mig, lät mig somna i hans famn. Retade mig när jag vaknade med en huvudvärk som fick mig att vilja sova föralltid. Packade mina väskor. Kramade mig. Kysste mina läppar.

Rummet snurrade, drömmarna gjorde inte saken bättre. Hur mycket jag än önskade att dom var sanna, fanns det fortfarande delar i mig som aldrig ville att dom skulle slå in. Att ha någon där, på det sättet, var det läskigaste som fanns. är det läskigaste som finns. Det förstör allt och kommer att fortsätta förstöra allt tills jag vågar släppa in någon. Vilket jag nog aldrig kommer kunna göra. Inte på riktigt.

Ibland önskar jag att jag kände mer. Att jag kunde öppna upp mig och våga känna. Men det är svårt, att våga när man tidigare blivit så sårad. När man fortfarande blir sårad. Det är svårt att lite på folk när dom aldrig ger mig en anledning att lita på dom. När allt dom gör är att hugga kniven i min rygg när jag vänder den till. Den ena hårdare än den andra. Och kärlek. Kärlek. I sin renaste form. Den som får var enda liten del av din kropp att kittla, som får alla fjärilar i din mage att löpa amok. Svärma. Den sortens kärlek jag drömmer om men aldrig upplevt. Jag har varit kär, men nu såhär i efterhand vet jag att det var inte den sortens kärlek. Jag har tappat hoppet om den. För mycket har gjort ont. För mtcket gör ont. Jag har stängt av, jag känner inte, jag bryr mig inte och då kommer jag aldrig mer känna, behöva känna, behöva gråta, behöva lida. Ibland önskar jag att jag vågade, men när jag vet hur ont det gör att våga, då tar jag tillbaka min önskan och önskar istället att aldrig igen behöva.

När du tar ett beslut medveten om att du kommer ångra det dagen efter. Är det verkligen ett misstag då?

Jag visste exakt vad jag gjorde. Var fullt medveten om att beslutet jag tog skulle ångras dagen efter. Fullt medveten om att det säkerligen inte borde ha hänt. Men samtidigt fanns det inget som höll mig tillbaka. Jag hade redan bestämt mig. Vaknade morgonen efter, ville fly. Ångesten var där. Oundviklig. Men samtidigt som ångesten spred sig i min kropp som ett elakartat virus var det inget misstag. Mina ögon var nu öppna och jag behövde inte längre gå kring och undra.

Med gråten i halsen ser jag på dig. Jag ser hur lycklig du är. Jag ser hur du blivit den personen jag alltid visste du kunde bli. Jag visste det hela tiden. Att han fanns där inom dig. Du behövde bara inse det själv. Så jag släppte taget. Jag offrade oss för att du skulle finna dig. Salta små tårar föll ner längst min kind. Jag ångrade ingenting. Jag visste att det var såhär det var menat att vara. Du där i strålkastarljusen, jag i skuggan. Vakande över dig. Du förde ner handen i din ficka och löft upp din mobil telefon. Nyfikenheten spred sig i min kropp samtidigt som en klump i magen skapades. Du log. Ett sorgsamt leende. Helt plötsligt kände jag hur mobilen i min hand vibrerade. Ett nytt sms.

"Det gör ont i mig att se dig ledsen utan att kunna vara den som torkar bort tårarna. Om du bara kunde inse att jag är mer mig med dig än jag någonsin kommer bvara med någon annan"

Kanske det var jag. Mörkret föll, kylan smög sig på. Vart man än vände sig gick folk hand i hand med de människor dom älskade men jag stod ensam. Valet var inte mitt, men kanske det var mitt fel. Kanske jag var för svår, kanske jag gjorde allt som var lätt komplicerat? Kanske, kanske, kanske.

När jag vaknade upp ensam här om natten möttes jag av något jag aldrig trott skulle ske. Jag vet inte varför, fick ingen förklaring. Tre små ord. Inget mer. Inget mindre. Dom bara fanns där på skärmen. I alla andra fall vet jag att felete inte ligger hos mig, i alla andra fall vet jag att det är andra människor som är okapabla till att betee sig bra. Men i det här fallet är jag nu helt säker, det här var mitt fel.

Så många gånger har jag vänt mig om. Glömt dig. Gått vidare. Försökt finna ro i någon annans famn. Känna fjärilarna svärma av någon annans kyssar. Känna hjärtat slå lite snabbare av någon annans röst. Jag har alltid kämpat efter att finna någon att ta din plats. Fylla tomrumet du lämnade efter dig. Jag har aldrig lyckats. Aldrig kommit i närheten av att finna någon som får mig att känna som jag gjorde med dig. Sen slog det mig. Jag kommer aldrig göra det och behöver inte göra det heller. Alla kärlekar är olika. Ingen kommer någonsin kunna ta din plats i mitt hjärta. Och det är okej. Det är något jag kan leva med. Speciellt nu när jag vet att det gör inget. Det handlar inte om att finna en ny dig, det handlar om att finna en ny. Något helt nytt, som får mig att bli ny, bättre, starkare. Det handlar om att släppa taget om vad som varit oh blicka framåt. Inte försöka bygga upp ett raserat förflutet.

Jag slog ditt nummer. Signalerna gick. Jag stod i ett främande rum, nyanländ. Ägaren till huset var borta. Helt plötsligt svarar du. Jag hade glömt hur din röst lät. Jag hade glömt hur din breda amerikanska dialekt gjorde mig knäsvag. Jag svarade med att säga ditt namn, ditt riktigta namn på halvdålig engelska. Jag kände hur den svenska brytningen lös igenom. Den svenska dialekten avslöjade mig. Jag satt fast i ett hus, regnstormen hindrade mig från att göra någonting. Du var i närheten, du erbjöd dig att hämta mig. Ett pirr spred sig i hela min kropp. Du gav mig en kvart. Panikslagen sprang jag fram till spegeln, rufsade till håret, sminkade mig utan att det syntes att jag hade smink på. Femton minuter passerade som femton sekunder. Jag hörde hur du körde in på uppfarten. Jag grabbade tag i min jacka, gled i den och drog luvan över huvudet och sprang ut i regnet emot bilen. Jag satte mig dyngsur i passagerar sätet, vände blicken uppåt. Du tittade på mig med dom där blå ögonen. Jag hade nästan glömt hur det kändes när dom tittade på mig. Jag kände hur regnet rann ner längst mitt ansikte, håret hade blivit blött, mina kläder var fuktiga. Vi sa ingenting. Du lutade dig fram, jag lutade mig fram, förväntade mig en kram. Du kysste mig, jag kysste dig tillbaka. Vi kysste varandra så länge och så passionerat att rutorna på bilen började imma igen. Efter några minuter slutade vi, inte för att vi ville utan för att vi var tvugna. Jag tittade på dig, log och det enda orden jag fick ur mig var. "Hi", sen bröt vi båda ut i ett hysteriskt men skratt.

Vi låg alldeles stilla och blickade upp emot den stjärnfyllda himlen. Jag kände hur dina fingrar försiktigt snuddade mina. Jag kände hur en varm känsla spred sig i hela min kropp. Jag tog tag i din hand, som om det vorde det mest naturliga i världen. Du tittade på mig, jag fokuserade på stjärnorna. Jag kände hur din blick granskade mig, hur dina ögon såg rakt in i mig. Du la dig närmare, så tätt intill du kunde komma. Vi bara låg där, höll varandra i handen, vi sa ingenting till varandra. Vi behövde inte göra det.

Sju år senare stod jag framför dig. Du höll om mig, du borde inte ha hållt om mig. Du hade fått mig att gråta fler tårar än jag någonsin skulle låta någon annan göra. Du hade fått mig att älska dig på ett sätt jag aldrig någonsin skulle låta mig själv älska någon annan. Att hålla dig i handen var fortfarande det mest naturliga som fanns. Men det var förbjudet. Vi bröt alla regler som lagts upp genom att bara se på varandra på sättet vi såg på varandra.

Tiden sägs läka alla sår. Men inte med oss. Tid för oss existerade inte. Sju år och allt var annsolunda, men samtidigt hade ingenting förändrats.

"Hon hade haft dina ögon. Och ditt leende."

Du menar inte orden som lämnar din mun. Det är lögner du slänger ur dig för att du tycker dom passar. Du tror att dom är nödvändiga, du tror att du fyller ett syfte. Du förstår inte att hur mycket jag än läkt gör det fortfarande ont. Du kan inte tala om en dotters smaragdgröna ögon och tro att jag inte ser henne framför mig. Att jag inte ser hennes leende, hur hon står framför dig, hur du gör allt för henne. Hur hon utnyttjar den makten hon har över dig. En dotter med vårat blod inom sig. Våran dotter. Våra barn. Våran framtid. Du talar om en framtid jag drömde om så länge. Du talar om den nu, du tittar på mig, du ler. Du håller om mig, skrattar, viskar kärlek i mina öron. Det du inte ser är hur dina ord river upp min insida. Du tar mina drömmar, de vackraste drömamr jag någonsin haft och förstör dom. Slänger kring dom som om dom inte betydde någonting. Jag må inte vara kär i dig längre, det var länge sedan sist. Men jag älskar dig. Jag kommer alltid älska dig. Och det vet du. Så snälla sluta glömma bort det...