....

Jag vet att vad jag gör är fel. Du borde inte vara där. Så nära. I mitt liv. Vi borde inte vara vänner. Jag borde inte bry mig. Jag borde inte ha dig kring mig. Med mig. Bland mig. Du borde inte stå i mitt hem, i min trygghet. Du borde inte vara där, men endå så låter jag dig. Jag låter dig vara min vän, jag ler åt dig, skrattar varmt, bjuder in dig, kramar dig. Jag gör allt jag inte borde. Och jag vet inte varför.
Jag önskar mer än inget annat att jag visste varför. Varför jag gör mig själv så illa. Jag har inga svar. Inte ett enda.

confessions

Jag tänkte inte på det. På hur du tog dig tillbaka in. På hur mina tankar återigen vandrade mot dig. Sen en kväll låg jag stilla i min säng och mindes sist du låg bredvid. Hur du bett om att få dela täcket med mig, att få hålla om mig. Du sa att bara för att man är nära behöver man inte vara tillsammans. Jag minns att jag skrattade, jag retade dig, jag skrattade lite till och kände ingenting tillbaka. Du fick sova på din sida sängen, med ditt eget täckte och jag, jag sov själv, men bara på en lite mindre yta. Men den där kvällen då minnet kom tillbaka kunde jag inte låta bli att på något sätt önska att jag låtit dig hålla om mig. Låtit dig kyssa mina läppar. Låtit dig älska mig om endast för en stund. För hur fel det än hade varit, hade det för endast ett par timmar varit verkligare än något annat jag upplevt. Det hade fått mig att känna mer än jag kännt på mycket mycket länge. Känna mer än jag kännt sen sist jag låg i din famn. Med dina armar kring mig.

-

Stilla. Liggandes i en större säng än min egen i ett främmande rum. Hela rummet snurrade. Snabbt. Snabbare. Tillslut för snabbt. Jag låg ensam, alkoholen fick mig att drömma drömmar jag aldig borde drömt. Drömmar jag förbjudit för länge sedan. Jag låg inte ensam. Han var där. Han skrattade med mig, skrattade åt mig, höll min hand. Höll om mig, lät mig somna i hans famn. Retade mig när jag vaknade med en huvudvärk som fick mig att vilja sova föralltid. Packade mina väskor. Kramade mig. Kysste mina läppar.

Rummet snurrade, drömmarna gjorde inte saken bättre. Hur mycket jag än önskade att dom var sanna, fanns det fortfarande delar i mig som aldrig ville att dom skulle slå in. Att ha någon där, på det sättet, var det läskigaste som fanns. är det läskigaste som finns. Det förstör allt och kommer att fortsätta förstöra allt tills jag vågar släppa in någon. Vilket jag nog aldrig kommer kunna göra. Inte på riktigt.


-

Ibland önskar jag att jag kände mer. Att jag kunde öppna upp mig och våga känna. Men det är svårt, att våga när man tidigare blivit så sårad. När man fortfarande blir sårad. Det är svårt att lite på folk när dom aldrig ger mig en anledning att lita på dom. När allt dom gör är att hugga kniven i min rygg när jag vänder den till. Den ena hårdare än den andra. Och kärlek. Kärlek. I sin renaste form. Den som får var enda liten del av din kropp att kittla, som får alla fjärilar i din mage att löpa amok. Svärma. Den sortens kärlek jag drömmer om men aldrig upplevt. Jag har varit kär, men nu såhär i efterhand vet jag att det var inte den sortens kärlek. Jag har tappat hoppet om den. För mycket har gjort ont. För mtcket gör ont. Jag har stängt av, jag känner inte, jag bryr mig inte och då kommer jag aldrig mer känna, behöva känna, behöva gråta, behöva lida. Ibland önskar jag att jag vågade, men när jag vet hur ont det gör att våga, då tar jag tillbaka min önskan och önskar istället att aldrig igen behöva.


.....

If you are going to fall in lve with me, its only fair that you know what you are falling in love with.

You are falling in love with my insecurities and my constans fight to always stay strong. You are falling in love with my immaturity and my constant need to overprotect the people around me, my overactive tearducts and my internet and tv obsession. You fall in love with my troubled past, my hopes and my dreams and the hopeless romantic deep down inside. If you fall in love with me you fall for all my imperfections, the trust issues and my perception that no one ever will care enough to be there for me the way i would be there for them.

But, you are also falling in love with the way my eyes will smile when im with you, the way i'll text you in the mornings just telling you i hope you have a great day. You're falling in love with the thoughtless things that i force out when i feel youve left me speechless, and the way i blush when people ask about you. 

But the most important thing, you fall in love with me eventhough ill probably try my best to keep that from happening.

mistakes are meant to be made

När du tar ett beslut medveten om att du kommer ångra det dagen efter. Är det verkligen ett misstag då?

Jag visste exakt vad jag gjorde. Var fullt medveten om att beslutet jag tog skulle ångras dagen efter. Fullt medveten om att det säkerligen inte borde ha hänt. Men samtidigt fanns det inget som höll mig tillbaka. Jag hade redan bestämt mig. Vaknade morgonen efter, ville fly. Ångesten var där. Oundviklig. Men samtidigt som ångesten spred sig i min kropp som ett elakartat virus var det inget misstag. Mina ögon var nu öppna och jag behövde inte längre gå kring och undra.


.

Med gråten i halsen ser jag på dig. Jag ser hur lycklig du är. Jag ser hur du blivit den personen jag alltid visste du kunde bli. Jag visste det hela tiden. Att han fanns där inom dig. Du behövde bara inse det själv. Så jag släppte taget. Jag offrade oss för att du skulle finna dig. Salta små tårar föll ner längst min kind. Jag ångrade ingenting. Jag visste att det var såhär det var menat att vara. Du där i strålkastarljusen, jag i skuggan. Vakande över dig. Du förde ner handen i din ficka och löft upp din mobil telefon. Nyfikenheten spred sig i min kropp samtidigt som en klump i magen skapades. Du log. Ett sorgsamt leende. Helt plötsligt kände jag hur mobilen i min hand vibrerade. Ett nytt sms.

"Det gör ont i mig att se dig ledsen utan att kunna vara den som torkar bort tårarna. Om du bara kunde inse att jag är mer mig med dig än jag någonsin kommer bvara med någon annan"


there. i said it.

But if I am being honest, which I am, I have to tell you that I don’t believe in love much anymore. It’s been shown to us in such a light that we need it like a junkie needs a needle, but we all need a detox. Cold turkey. Our veins need to flow without the obstruction of lovesickness. I am a hypocrite, I know, because I started this journey in search of lost love. Sometimes you find what you want and realize it isn’t what you had dreamt about all these years. Love is sleight of hand. Love is a broken value of our televised lives. It’s a ghost that doesn’t want to haunt you anymore.


.

Kanske det var jag. Mörkret föll, kylan smög sig på. Vart man än vände sig gick folk hand i hand med de människor dom älskade men jag stod ensam. Valet var inte mitt, men kanske det var mitt fel. Kanske jag var för svår, kanske jag gjorde allt som var lätt komplicerat? Kanske, kanske, kanske.

När jag vaknade upp ensam här om natten möttes jag av något jag aldrig trott skulle ske. Jag vet inte varför, fick ingen förklaring. Tre små ord. Inget mer. Inget mindre. Dom bara fanns där på skärmen. I alla andra fall vet jag att felete inte ligger hos mig, i alla andra fall vet jag att det är andra människor som är okapabla till att betee sig bra. Men i det här fallet är jag nu helt säker, det här var mitt fel.


-.

Så många gånger har jag vänt mig om. Glömt dig. Gått vidare. Försökt finna ro i någon annans famn. Känna fjärilarna svärma av någon annans kyssar. Känna hjärtat slå lite snabbare av någon annans röst. Jag har alltid kämpat efter att finna någon att ta din plats. Fylla tomrumet du lämnade efter dig. Jag har aldrig lyckats. Aldrig kommit i närheten av att finna någon som får mig att känna som jag gjorde med dig. Sen slog det mig. Jag kommer aldrig göra det och behöver inte göra det heller. Alla kärlekar är olika. Ingen kommer någonsin kunna ta din plats i mitt hjärta. Och det är okej. Det är något jag kan leva med. Speciellt nu när jag vet att det gör inget. Det handlar inte om att finna en ny dig, det handlar om att finna en ny. Något helt nytt, som får mig att bli ny, bättre, starkare. Det handlar om att släppa taget om vad som varit oh blicka framåt. Inte försöka bygga upp ett raserat förflutet.


-

Jag slog ditt nummer. Signalerna gick. Jag stod i ett främande rum, nyanländ. Ägaren till huset var borta. Helt plötsligt svarar du. Jag hade glömt hur din röst lät. Jag hade glömt hur din breda amerikanska dialekt gjorde mig knäsvag. Jag svarade med att säga ditt namn, ditt riktigta namn på halvdålig engelska. Jag kände hur den svenska brytningen lös igenom. Den svenska dialekten avslöjade mig. Jag satt fast i ett hus, regnstormen hindrade mig från att göra någonting. Du var i närheten, du erbjöd dig att hämta mig. Ett pirr spred sig i hela min kropp. Du gav mig en kvart. Panikslagen sprang jag fram till spegeln, rufsade till håret, sminkade mig utan att det syntes att jag hade smink på. Femton minuter passerade som femton sekunder. Jag hörde hur du körde in på uppfarten. Jag grabbade tag i min jacka, gled i den och drog luvan över huvudet och sprang ut i regnet emot bilen. Jag satte mig dyngsur i passagerar sätet, vände blicken uppåt. Du tittade på mig med dom där blå ögonen. Jag hade nästan glömt hur det kändes när dom tittade på mig. Jag kände hur regnet rann ner längst mitt ansikte, håret hade blivit blött, mina kläder var fuktiga. Vi sa ingenting. Du lutade dig fram, jag lutade mig fram, förväntade mig en kram. Du kysste mig, jag kysste dig tillbaka. Vi kysste varandra så länge och så passionerat att rutorna på bilen började imma igen. Efter några minuter slutade vi, inte för att vi ville utan för att vi var tvugna. Jag tittade på dig, log och det enda orden jag fick ur mig var. "Hi", sen bröt vi båda ut i ett hysteriskt men skratt.


lets make this clear, your an ass

Du tittade in i mina ögon. Jag satt stilla, önskade, hoppades, naivt att du inte skulle öppna munnen. Att du inte skulle låta orden lämna dig. Att du skulle hålla dina känslor inom dig. Men det var för mycket att begära, det var redan försent. Jag satt där och lyssnade, försökte förklara, försökte få dig att förstå samtidigt som jag själv försökte förstå. Förstå varför du talade om det här för mig. Varför du kände att du behövde tala om det här. Varför du drog upp det förflutna när det aldrig skulle förändra framtiden. Du sa att vi hade varit föralltid, att det hade varit giftemål och barn, att du aldrig kännt sådana fjärilar i din mage som du kände med mig, att du aldrig brytt dig lika mycket, att vi hade varit perfekta, gjort andra avundsjuka. Du målade upp den perfekta bilden, ännu en gång tog du de drömmar jag en gång i tiden haft och talade om att du också haft dom. Allt var mitt fel, det var mitt fel att vi inte var lyckliga. Du tog mitt redan krossade hjärta och krossade det igen.

Jag förstår inte. Försöker förstå. Varför behövde jag veta hur du kännt. Vad du kännt. Du beskrev käslorna, du minndes dagar, stunder då din kärlek för mig fick dig att rodna där du satt framför mig. Du tog allt du kände, rullade ihop det i en stor, tung boll och la den i mitt knä. "Här, varsegod, bär omkring på den här"

Du är ett egoistiskt jävla svin och i stunder likt dessa skulle jag vilja glömma allt, även om det betydde att alla bra minnen också försvann.

I decide, not my emetions

Det brast. Jag gick sönder. Jag har inte gråtit på flera månader.Jjag har inte sagt ett enda ärligt ord. Inte öppnat upp mig för någon. Hållt allt inom mig för jag har inte orkat känna. Orkat bearbeta. Men igår föll muren. Sten för sten. Tårarna rann, rösten höjdes. Det fanns egentligen inget som kunde stoppa känslorna från att rinna ur mig. Och dom rann inte bara, dom forsade ur mig. Efter jag avslutat samtalet ställde jag mig framför spegeln och tittade på tårarna som föll. Sen återkom tanken. Nej. Jag. Orkar. Inte. Så jag bet ihop, stirrade mig själv i ögonen. Och slutade känna igen. Nu känns det inget. Jag är lika iskall som innan. Lika oärlig. Lika hård. En enda blick fick alla tegelstenar att magiskt återvända till sin forna plats och muren stod där stadigt igen. Den här gången får ingen bräcka den, bräcka mig. Aldrig.

seven years

Vi låg alldeles stilla och blickade upp emot den stjärnfyllda himlen. Jag kände hur dina fingrar försiktigt snuddade mina. Jag kände hur en varm känsla spred sig i hela min kropp. Jag tog tag i din hand, som om det vorde det mest naturliga i världen. Du tittade på mig, jag fokuserade på stjärnorna. Jag kände hur din blick granskade mig, hur dina ögon såg rakt in i mig. Du la dig närmare, så tätt intill du kunde komma. Vi bara låg där, höll varandra i handen, vi sa ingenting till varandra. Vi behövde inte göra det.

Sju år senare stod jag framför dig. Du höll om mig, du borde inte ha hållt om mig. Du hade fått mig att gråta fler tårar än jag någonsin skulle låta någon annan göra. Du hade fått mig att älska dig på ett sätt jag aldrig någonsin skulle låta mig själv älska någon annan. Att hålla dig i handen var fortfarande det mest naturliga som fanns. Men det var förbjudet. Vi bröt alla regler som lagts upp genom att bara se på varandra på sättet vi såg på varandra.

Tiden sägs läka alla sår. Men inte med oss. Tid för oss existerade inte. Sju år och allt var annsolunda, men samtidigt hade ingenting förändrats.


.

"Hon hade haft dina ögon. Och ditt leende."

Du menar inte orden som lämnar din mun. Det är lögner du slänger ur dig för att du tycker dom passar. Du tror att dom är nödvändiga, du tror att du fyller ett syfte. Du förstår inte att hur mycket jag än läkt gör det fortfarande ont. Du kan inte tala om en dotters smaragdgröna ögon och tro att jag inte ser henne framför mig. Att jag inte ser hennes leende, hur hon står framför dig, hur du gör allt för henne. Hur hon utnyttjar den makten hon har över dig. En dotter med vårat blod inom sig. Våran dotter. Våra barn. Våran framtid. Du talar om en framtid jag drömde om så länge. Du talar om den nu, du tittar på mig, du ler. Du håller om mig, skrattar, viskar kärlek i mina öron. Det du inte ser är hur dina ord river upp min insida. Du tar mina drömmar, de vackraste drömamr jag någonsin haft och förstör dom. Slänger kring dom som om dom inte betydde någonting. Jag må inte vara kär i dig längre, det var länge sedan sist. Men jag älskar dig. Jag kommer alltid älska dig. Och det vet du. Så snälla sluta glömma bort det...


RSS 2.0