Confessions

Jag minns min första kyss. Jag var ung men han var yngre. Jag minns doften av lägereld och frisk luft. Vi satt ensama och tittade ut över vattnet en stjärnklar natt och sommarlovet gick emot sitt slut. Jag var egentligen äldre än jag föreställt mig, men alla andra läppar som nuddat mina kändes inte som kyssar så jag räknade dom aldrig. Jag minns hans händer, hur hårt dom höll i mina, hur varm jag kände mig trots att höstkylan smygit sig fram genom natten. Vi låg i ett tält, tätt ihopslingrade och lät känslorna styra, regnet smattrade och kläderna var dyngsura men vi brydde oss inte. Vi vart tillsammans, vi tittade på The Scorpion King i hans rum, i en sackosäck. Och vi kysste varandra med hubbabubba smakande andedräckter. Vi var med varandra i en hel vecka, varje dag, varje sekund. Sen åkte han bort, jag gick vidare. Han kom hem och jag gjorde slut. Jag minns att jag grät, jag kände mig elak, hur kunde jag krossa någons hjärta, han tittade inte ens på mig. Vårat förhållande höll i två veckor men det var inte längden som spelade roll. Det var hur allt vi gjorde var något nytt för mig.

Inget ändrades efter honom, jag var fortfarande jag. Kvar i mitt lilla skal, trygg, försiktig och osäker. Men jag hade känns värmen hos någon annan, jag visste hur det kände att känna någon annan tätt intill sig. Och jag längtade efter att få känna det igen...

Dear Dude,

Jag tror inte på gud, men är samtidigt inte troslös (höhö). Jag kan inte naivt tro att våra liv är slumpmässiga, men tror inte på allt gud står för, eller vad folk gör i guds namn därför valde jag för länge sedan att ta avstånd från honom eller henne eller kanske det. Så jag talar till min Dude, min alldeles egna person, utan varken ansikte eller åsikter. Någon som lyssnar när jag behöver öppna upp mig men aldrig dömer eller ber om någonting tillbaka. Öppenhjärtligt skriver jag och bekänner mina synder. Och synder har jag, för synda gör jag, dagligen. Så genom åren har jag samlat på mig ett par skellet i garderoben. Och det är inget jag skäms över eller soppar under mattan. Jag är lika mänsklig som personen som sitter bredvid mig på tunnelbanan eller vännen vars tårar jag torkar eller mannen vars läppar jag väljer att kyssa. Lika mänsklig som alla, till och med dig även om du säkert sitter på andra sidan skärmen och säkerligen kommer höja dig själv till skyarna när du läser vad jag har att bekänna.

Jag vart för länge sedan placerad uppepå en pedistal där jag nu suttit i flera år. Fortfarande sedd som den oskyldiga, oskuldsfulla lilla flickan jag en gång i tiden var. Och vad för dumheter jag än hittat på genom åren har inget fått mig att falla. Så kanske detta är mitt skrik på hjälp eller ett bevis på att jag inte hör hemma här uppe. Eller kanske är det så enkelt att jag känner att fler förtjänar att veta hur livet är för en ängel med glorian på sne och djävulssvansen gömd under den korta tajta kjolen. Vad än fallet må vara, här är den, den ocencurerade sanningen...