goosebumps
When you lips are centimeters away from theirs while you fuck and all you taste is their sweet, heavy breath...
When they suck on your neck. Hard.
Those torturing days after amazing sex and it keeps repeating over and over again in you mind, and you cant wait to do it again.
Making out with them when they've had or have candy in their mouth.
Hearing them announce that they are cumming.
When you're kissing their neck and they lose track of what they had to say.
When your on top and they suddenly flip you over.
Intense morning sex that leaves your legs shaky for the rest of the day.
En full mans ord är en nykter mans tankar.
En vän, som jag älskar mer än jag borde gjorde det igen. Och jag vart arg, ledsen och sårad. Hon tog mig och alla mina vänenr och bara kastade oss i skiten. Våra liv är tydligen ytliga, meningslösa och fyllda av onödigt skit. Hon kunde inte förstå hur vi ville leva som vi gör. Hur vi enligt henne vill springa kring från klubb till klubb som små stureplansslynor. Jag tappade hakan. Vem var hon, av alla mina vänner och bekanta att säga detta. Att spotta ur sig dessa ord, när jag sitter vid hennes sida och torkar hennes tårar. Mitt liv, patetiskt och meningslöst. Att vi horar ut oss bara för att vi väljer att ha kul med våra killkompisar en eller två dagar i veckan. Och då talar vi inte om sex, utan vänskap. Misslyckade då vi kommit exakt lika långt som henne i livet bara för att vi inte har någon att komma hem till om nätterna. Och då talar vi om en pundare. Ytliga för att vi bryr oss om oss själva. DÅ talar vi om våra kroppar som vi behöver livet ut. Jag tog mycket men tillslut brast det även för mig. "Du kommer aldrig förstå, du är inte som jag. Jag har ändrats och ni är dom samma.". Det brast, ilskan steg mig till huvudet och jag vart så förbannad att tårarna inte kunde hållas inne längre. Jag reste mig upp och bara gick. Inte ett enda ord till, hon förtjänade inte mina ord. Förtjänade inte min förståelse. Hon förtjänade inte min vänskap. Hon förtjänade att sitta ensam, i mörkret och gråta sina tårar. Även om förlåt smset kom dagen efter finns det en sak jag har lärt mig. En full mans ord är en nykter mans tankar.
Måndag den 5 september
Fredag den 2 september
Its not just you, its all of us
i learned to fly when i thought i would fall
Jag har lärt mig andas på nytt. Som så många gånger förut trodde jag att min kropp skulle ge upp, att jag aldrig skulle känna mig hel igen. Att mina läppar aldrig skulle kunna le ett äkta leende igen. Att mitt hjärta skulle skrika efter dig var enda natt så högt att de delar av mitt hjärta du inte krossat skulle krossas. Jag har alltid byggt upp murar, puttat bort alla som vill hjälpa mig, de vänner som vill torka mina tårar. Jag har kedjat fast hjärtat i bröstkorgen med hänglås och kastat bort nyckeln. Och låset har aldrig öppnats av någon annan än dig, om och om igen. Som om du stått där bland skuggorna och fångat nyckeln var enda gång. Men den här gången var annorlunda. Jag grät inga tårar, jag gömde aldrig mitt hjärta så det fanns ingen nyckel att fånga. Jag låg aldrig vaken om nätterna pågrund av att smärtan i mitt bröst var outhärdlig. Nej. Istället började jag om från början. Jag lärde mig att andas utan dig. Lärde mig att vara stark. Kanske jag till och med insåg att jag alltid varit det. Och istället för att låsa in mitt hjärta "i wore it on my sleeve". Och aldrig förut har jag kännt lycka som den jag känner nu. Jag trodde jag skulle dö, men jag lärde mig äntligen leva. På riktigt.
Torsdag den 1 september
Det finns egentligen inget som gör mig mer galen än att få den där fjärilskänslan i magen. Jag har haft den förut, självklart. Men aldrig såhär. Jag läser en text, ser en film, hör en låt och hela min mage kittlar till, var enda nerv i min kropp står på helspänn och jag ryser. Jag minns hur hans händer rör min kropp, jag minns hans läppar emot mina läppar, ner längst min hals, mina bröst, hur hans tunga letar sig ner längst min mage. Jag ryser nu. Jag kan inte tänka, jag vill bara ha honom. Vi ligger i sängen tillsammans, han skrattar, helt varm, helt slut, "Vi väntar ett tag". Jag nickar och känner hur trött jag också är. Fem minuter senare känner jag honom tryckt upp emot mig. Jag försöker kontrollera mig själv men han gör det omöjligt. Jag vänder mig om och kysser honom, han ler tillbaka och säger, "Vi skiter i att vänta... Med dig går det inte att vänta."
Onsdag den 31 augusti
Dear Dude,
Det här med att vara 100% ärlig när man är van att cencurera allt man skriver känns väldigt ovant. Men jag vill, jag vill berätta vad och hur och varför utan att starta ett tredje världskrig. Utan att telefonen ringer fem minuter efter ett inlägg är publicerat och rösten på andra sidan linjen är hård, kall och dömande, personen tog illa upp, vart ledsen, arg, besviken eller gud vet vad. Dom vill att inlägget ska raderas, bilderna ska tas ner eller namn ska bytas ut till han eller hon eller varför inte den. Helt plötsligt försvann hela meningen med att skriva. Jag får aldrig öppna upp mig, aldrig skriva vad jag känner, aldrig vara fulkommligt ärlig för det finns alltid någons rygg som ska skyddas eller någons känslor som man måste ta hänsyn till. Nu är jag helt anonym, inga riktiga namn, inga riktiga platser och därför inga atombombningar, hotfulla samtal eller uppsagda vänskaper.
Jag kan helt öppet skriva att jag hade så sjukt mycket sex i helgen utan att allas hakor faller till marken. Jag kan säga att jag ler väldigt många falska leenden och håller väldigt många åsikter för mig själv utan att mina närmaste vänner slänger sig på telefonen och undrar vem jag är besviken, arg eller ledsen på. Jag kan säga att jag på fyllan lätt skulle kunna göra mitt livs största misstag och gå tillbaka till mitt ex utan att få en rejäl utskällning eller ge honom hybris. Ärlighet. Uppfriskande. Som att knäcka en iskall öl en varm sommardag och känna bubblorna upp i nästan. Förstår ni då?
Tisdag den 30 augusti
Inget ändrades efter honom, jag var fortfarande jag. Kvar i mitt lilla skal, trygg, försiktig och osäker. Men jag hade känns värmen hos någon annan, jag visste hur det kände att känna någon annan tätt intill sig. Och jag längtade efter att få känna det igen...
Måndag den 29 augusti
Jag tror inte på gud, men är samtidigt inte troslös (höhö). Jag kan inte naivt tro att våra liv är slumpmässiga, men tror inte på allt gud står för, eller vad folk gör i guds namn därför valde jag för länge sedan att ta avstånd från honom eller henne eller kanske det. Så jag talar till min Dude, min alldeles egna person, utan varken ansikte eller åsikter. Någon som lyssnar när jag behöver öppna upp mig men aldrig dömer eller ber om någonting tillbaka. Öppenhjärtligt skriver jag och bekänner mina synder. Och synder har jag, för synda gör jag, dagligen. Så genom åren har jag samlat på mig ett par skellet i garderoben. Och det är inget jag skäms över eller soppar under mattan. Jag är lika mänsklig som personen som sitter bredvid mig på tunnelbanan eller vännen vars tårar jag torkar eller mannen vars läppar jag väljer att kyssa. Lika mänsklig som alla, till och med dig även om du säkert sitter på andra sidan skärmen och säkerligen kommer höja dig själv till skyarna när du läser vad jag har att bekänna.
Jag vart för länge sedan placerad uppepå en pedistal där jag nu suttit i flera år. Fortfarande sedd som den oskyldiga, oskuldsfulla lilla flickan jag en gång i tiden var. Och vad för dumheter jag än hittat på genom åren har inget fått mig att falla. Så kanske detta är mitt skrik på hjälp eller ett bevis på att jag inte hör hemma här uppe. Eller kanske är det så enkelt att jag känner att fler förtjänar att veta hur livet är för en ängel med glorian på sne och djävulssvansen gömd under den korta tajta kjolen. Vad än fallet må vara, här är den, den ocencurerade sanningen...
