Confessions

Dear Dude,

Jag tror inte på gud, men är samtidigt inte troslös (höhö). Jag kan inte naivt tro att våra liv är slumpmässiga, men tror inte på allt gud står för, eller vad folk gör i guds namn därför valde jag för länge sedan att ta avstånd från honom eller henne eller kanske det. Så jag talar till min Dude, min alldeles egna person, utan varken ansikte eller åsikter. Någon som lyssnar när jag behöver öppna upp mig men aldrig dömer eller ber om någonting tillbaka. Öppenhjärtligt skriver jag och bekänner mina synder. Och synder har jag, för synda gör jag, dagligen. Så genom åren har jag samlat på mig ett par skellet i garderoben. Och det är inget jag skäms över eller soppar under mattan. Jag är lika mänsklig som personen som sitter bredvid mig på tunnelbanan eller vännen vars tårar jag torkar eller mannen vars läppar jag väljer att kyssa. Lika mänsklig som alla, till och med dig även om du säkert sitter på andra sidan skärmen och säkerligen kommer höja dig själv till skyarna när du läser vad jag har att bekänna.

Jag vart för länge sedan placerad uppepå en pedistal där jag nu suttit i flera år. Fortfarande sedd som den oskyldiga, oskuldsfulla lilla flickan jag en gång i tiden var. Och vad för dumheter jag än hittat på genom åren har inget fått mig att falla. Så kanske detta är mitt skrik på hjälp eller ett bevis på att jag inte hör hemma här uppe. Eller kanske är det så enkelt att jag känner att fler förtjänar att veta hur livet är för en ängel med glorian på sne och djävulssvansen gömd under den korta tajta kjolen. Vad än fallet må vara, här är den, den ocencurerade sanningen...