Confessions

När du tar ett beslut medveten om att du kommer ångra det dagen efter. Är det verkligen ett misstag då?

Jag visste exakt vad jag gjorde. Var fullt medveten om att beslutet jag tog skulle ångras dagen efter. Fullt medveten om att det säkerligen inte borde ha hänt. Men samtidigt fanns det inget som höll mig tillbaka. Jag hade redan bestämt mig. Vaknade morgonen efter, ville fly. Ångesten var där. Oundviklig. Men samtidigt som ångesten spred sig i min kropp som ett elakartat virus var det inget misstag. Mina ögon var nu öppna och jag behövde inte längre gå kring och undra.

Med gråten i halsen ser jag på dig. Jag ser hur lycklig du är. Jag ser hur du blivit den personen jag alltid visste du kunde bli. Jag visste det hela tiden. Att han fanns där inom dig. Du behövde bara inse det själv. Så jag släppte taget. Jag offrade oss för att du skulle finna dig. Salta små tårar föll ner längst min kind. Jag ångrade ingenting. Jag visste att det var såhär det var menat att vara. Du där i strålkastarljusen, jag i skuggan. Vakande över dig. Du förde ner handen i din ficka och löft upp din mobil telefon. Nyfikenheten spred sig i min kropp samtidigt som en klump i magen skapades. Du log. Ett sorgsamt leende. Helt plötsligt kände jag hur mobilen i min hand vibrerade. Ett nytt sms.

"Det gör ont i mig att se dig ledsen utan att kunna vara den som torkar bort tårarna. Om du bara kunde inse att jag är mer mig med dig än jag någonsin kommer bvara med någon annan"

Kanske det var jag. Mörkret föll, kylan smög sig på. Vart man än vände sig gick folk hand i hand med de människor dom älskade men jag stod ensam. Valet var inte mitt, men kanske det var mitt fel. Kanske jag var för svår, kanske jag gjorde allt som var lätt komplicerat? Kanske, kanske, kanske.

När jag vaknade upp ensam här om natten möttes jag av något jag aldrig trott skulle ske. Jag vet inte varför, fick ingen förklaring. Tre små ord. Inget mer. Inget mindre. Dom bara fanns där på skärmen. I alla andra fall vet jag att felete inte ligger hos mig, i alla andra fall vet jag att det är andra människor som är okapabla till att betee sig bra. Men i det här fallet är jag nu helt säker, det här var mitt fel.

Så många gånger har jag vänt mig om. Glömt dig. Gått vidare. Försökt finna ro i någon annans famn. Känna fjärilarna svärma av någon annans kyssar. Känna hjärtat slå lite snabbare av någon annans röst. Jag har alltid kämpat efter att finna någon att ta din plats. Fylla tomrumet du lämnade efter dig. Jag har aldrig lyckats. Aldrig kommit i närheten av att finna någon som får mig att känna som jag gjorde med dig. Sen slog det mig. Jag kommer aldrig göra det och behöver inte göra det heller. Alla kärlekar är olika. Ingen kommer någonsin kunna ta din plats i mitt hjärta. Och det är okej. Det är något jag kan leva med. Speciellt nu när jag vet att det gör inget. Det handlar inte om att finna en ny dig, det handlar om att finna en ny. Något helt nytt, som får mig att bli ny, bättre, starkare. Det handlar om att släppa taget om vad som varit oh blicka framåt. Inte försöka bygga upp ett raserat förflutet.

Jag slog ditt nummer. Signalerna gick. Jag stod i ett främande rum, nyanländ. Ägaren till huset var borta. Helt plötsligt svarar du. Jag hade glömt hur din röst lät. Jag hade glömt hur din breda amerikanska dialekt gjorde mig knäsvag. Jag svarade med att säga ditt namn, ditt riktigta namn på halvdålig engelska. Jag kände hur den svenska brytningen lös igenom. Den svenska dialekten avslöjade mig. Jag satt fast i ett hus, regnstormen hindrade mig från att göra någonting. Du var i närheten, du erbjöd dig att hämta mig. Ett pirr spred sig i hela min kropp. Du gav mig en kvart. Panikslagen sprang jag fram till spegeln, rufsade till håret, sminkade mig utan att det syntes att jag hade smink på. Femton minuter passerade som femton sekunder. Jag hörde hur du körde in på uppfarten. Jag grabbade tag i min jacka, gled i den och drog luvan över huvudet och sprang ut i regnet emot bilen. Jag satte mig dyngsur i passagerar sätet, vände blicken uppåt. Du tittade på mig med dom där blå ögonen. Jag hade nästan glömt hur det kändes när dom tittade på mig. Jag kände hur regnet rann ner längst mitt ansikte, håret hade blivit blött, mina kläder var fuktiga. Vi sa ingenting. Du lutade dig fram, jag lutade mig fram, förväntade mig en kram. Du kysste mig, jag kysste dig tillbaka. Vi kysste varandra så länge och så passionerat att rutorna på bilen började imma igen. Efter några minuter slutade vi, inte för att vi ville utan för att vi var tvugna. Jag tittade på dig, log och det enda orden jag fick ur mig var. "Hi", sen bröt vi båda ut i ett hysteriskt men skratt.

Vi låg alldeles stilla och blickade upp emot den stjärnfyllda himlen. Jag kände hur dina fingrar försiktigt snuddade mina. Jag kände hur en varm känsla spred sig i hela min kropp. Jag tog tag i din hand, som om det vorde det mest naturliga i världen. Du tittade på mig, jag fokuserade på stjärnorna. Jag kände hur din blick granskade mig, hur dina ögon såg rakt in i mig. Du la dig närmare, så tätt intill du kunde komma. Vi bara låg där, höll varandra i handen, vi sa ingenting till varandra. Vi behövde inte göra det.

Sju år senare stod jag framför dig. Du höll om mig, du borde inte ha hållt om mig. Du hade fått mig att gråta fler tårar än jag någonsin skulle låta någon annan göra. Du hade fått mig att älska dig på ett sätt jag aldrig någonsin skulle låta mig själv älska någon annan. Att hålla dig i handen var fortfarande det mest naturliga som fanns. Men det var förbjudet. Vi bröt alla regler som lagts upp genom att bara se på varandra på sättet vi såg på varandra.

Tiden sägs läka alla sår. Men inte med oss. Tid för oss existerade inte. Sju år och allt var annsolunda, men samtidigt hade ingenting förändrats.