.
"Hon hade haft dina ögon. Och ditt leende."
Du menar inte orden som lämnar din mun. Det är lögner du slänger ur dig för att du tycker dom passar. Du tror att dom är nödvändiga, du tror att du fyller ett syfte. Du förstår inte att hur mycket jag än läkt gör det fortfarande ont. Du kan inte tala om en dotters smaragdgröna ögon och tro att jag inte ser henne framför mig. Att jag inte ser hennes leende, hur hon står framför dig, hur du gör allt för henne. Hur hon utnyttjar den makten hon har över dig. En dotter med vårat blod inom sig. Våran dotter. Våra barn. Våran framtid. Du talar om en framtid jag drömde om så länge. Du talar om den nu, du tittar på mig, du ler. Du håller om mig, skrattar, viskar kärlek i mina öron. Det du inte ser är hur dina ord river upp min insida. Du tar mina drömmar, de vackraste drömamr jag någonsin haft och förstör dom. Slänger kring dom som om dom inte betydde någonting. Jag må inte vara kär i dig längre, det var länge sedan sist. Men jag älskar dig. Jag kommer alltid älska dig. Och det vet du. Så snälla sluta glömma bort det...
-
Innombords skriker jag men utåt har jag lärt mig viska.
Jag överanvänder den där meningen.
Den har blivit som ett mantra för mig.
Men det stämmer. Det är exakt sådär jag känner.
Innanför pannbenet är det total kaos.
Utanför lugn som en filbunke.
Varför ska andra människor behöva ta del av orkanen MIG?
När man kan ljuga lika bra som jag kan, varför inte utnyttja det.
Allt handlar inte om mig, det har jag lärt mig den lätta vägen.
Det hoppas jag alla lär sig den lätta vägen.
Även om man spelar huvudrollen i sin egen film, spelar man alltid biroll i andras.
Om ens bioroll. Ibland bara statist.
Vissa människor river däremot muren jag byggt upp.
Muren mellan mitt och deras. Dom får skyllasig själva.
Jag ber aldrig om uppmärksamhet. Om sympati.
Ber aldrig om någonting. Jag vill inte ha någonting.
Tankarna försvinner inte bara för att någon lyssnar.
Dom blir oftast bara värre. Och fler.
Jag vill skrika, ett sånt där Ronja skrik kanske tio gånger om dagen.
Men jag viskar. Mina viskningar är det ni läser.
De ord jag låter rinna ur mig. Det här.
go stick it where the sun dont shine
Förvirrande tankar strömmar genom mig. Rysningar längst ryggraden, flimmer framför ögonen, konstant darrande händer. Varför gör jag såhär emot mig själv?
en bild, många minnen
Vem var du? Vem är du? Vem var jag med dig? Vem är jag utan dig? Kanske om mitt minne kunde svika mig, kanske då kunde jag slippa känna. Slippa veta hur det var, minnas alla leenden, alla skratt, alla sunder jag trodde det var på riktigt. Blundade, andades, hoppades på att livet skulle ta hand om sig själv. Jag orkade inte, nu orkar jag. Såhär i efterhand orkar jag. Jag orkar bry mig, orkar tänka, orkar kämpa men det finns inget att kämpa för. Min ovilja att ge en del av mig gjorde så att jag förlorade hela mig. Jag ser en bild, jag kan inte låta bli att le, ett stort riktigt leende fyllt av ångest och sårbarhet. Jag ler och minns just det datumet, den dagen, den kvällen, den natten. Jag ler, blir generad och suckar. Jag gick där och trodde att livet löst sig självt. Bara för att jag tidigare försökt så mycket försökte jag inte alls. Det är tydligen inte heller rätt sätt att leva...
Fantasy
Rygg emot rygg. Din hud fräte emot min. Jag vart varm, slogs av någon sorts panik. Jag tog ett steg framåt, bort ifrån dig. Du skrattade, ditt skratt var lika magiskt som dig. Du var inte verklig, någon som du kunde omöjligt vara verklig. Leendet, skrattet, dom där ögonen. Var enda människa som tittade in i dom där ögonen drunknade. Och nu talar vi inte om att man drunknar i någons ögon när man älskar allt innanför. Nu talar vi om drunkna, direkt, med endast tåspetsen i vattnet. Du är vacker, sådär vacker att man inte kan släppa dig med blicken, du vacker att ord inte kan beskriva dig. Så vacker att du lämnar mig mållös. Du är en sån där person som bara existerar i fantasin. Och det är vad jag skyller på när jag inte vågar. Att jag vill inte krossa min fantasi, dra dig ut i solljuset och granska dig. Jag vill lämna dig där inne, orörd och magisk. Jag behöver det, jag behöver en fantasi för att själv kunna vara kvar i verkligheten. För om min fantasi blir verklighet då är min värl inte längre verklig. Då är jag förlorad.
Vad var det jag egentligen ville visa
Jag såg honom. Han såg inte mig. Ingen ser mig. I vanliga fall såg han mig, han brukade le sitt barnsliga leende och säga något roligt som alltid fick mig att fnissa sådär flickaktigt som bara jag kan. Jag tog tag i min väns hand och begav mig upp emot honom. Han skulle se mig, jag ville att han skulle titta på mig, jag kände att jag behövde bli sedd ikväll. Jag placerade mig på hans högra sida, pickade på hans väntsra axel, han gick på det. Snurrade runt och kastade sig i min famn. Det dröjde innan han släppte taget. Han backade tillbaka, synade mig, nu såg han mig allafall. Någon såg mig. Jag mådde inte bättre för det, men jag gav honom ett stort leende. Jag presenterade honom för min vän, han omfamnade henne och vi stod en stund och pratade, och skrattade och pratade lite till. Jag kände att jag fått det jag behövt så vi sa hej då. Han kramade mig hårt, kysste min kind. Jag log, petade honom försiktigt på näsan. Sådär flörtigt. Sådär barnsligt flörtigt, sådär typiskt mig beteende. "Det där går inte, min chefs styvdotter, inte bra" Jag snurrade runt och letade efter henne, vem var hon? Jag tittade frågande på honom sen förstod jag, det var ju jag. Jag kramade hårt om hans hand, det gav ett falskt intryck av att jag inte ville gå därifrån. Fast jag ville inte stanna, jag hade fått det jag ville ha. Han hade tittat på mig, tagit på mig, fått mig att skratta. Jag hade fått mitt försök till att känna någonting. Men likt alla gånger tidigare hade jag misslyckats. och jag skulle fortsätta misslyckas. Det kände jag utan att ens behöva känna efter.
the greatest thing you'll ever learn is just to love and be loved in return
Vet ni vad det värsta är. Att jag tror inte han är vad jag vill ha, jag tror jag vill ha känslan. Jag behöver den. Jag behöver älska någon och bli älskad tillbaka. För jag har aldrig gjort det. Jag har aldrig tittat in i någons ögon, verkligen tittat in i dom och känns kärlek. Kännt att den här mannen älskar verkligen mig, sådär jag skulle göra vad som helst för dig. Sådär du är det vackraste jag någonsin sätt och jag skulle kunna kyssa dina läppar föralltid. Jag har aldrig stått framför någon och hört dom säga dom där tre magiska orden som vissa bara slänger vårdlöst kring sig. Jag har aldrig legat i sängen, ensam och sen fått ett supergulligt sms där han skriver att han önskar att han var där med mig. Jag vet att jag har missat något, jag vet att det här är något som är viktigt, att vara älskad. Av någon annan än sin familj och sina vänner. Jag är för gammal för att aldrig ha upplevt det. Det får mig att vilja lägga mig i sängen, under täcket, gråta tills det inte finns några fler tårar att fälla och aldrig visa mig för världen igen. För är det inte vad livet går ut på, är det inte vad vi är skapta för. Att älska och att älskas. Så om jag aldrig jort det, är mitt liv ens värt att leva då?
you dont know
Jag vill säga något. Jag ser ditt namn, din bild, den lixom ligger där i hörnet och retar mig. Klicka på mig, skriv till mig, säg vad du egentligen vill säga. Svälj din stolthet och gör något som kanske får dig att vara lycklig för en gångs skull. Bilden sticker mig i ögonen. Jag sitter panikartat och försöker få den att försvinna, lättnad skapas när du loggar ut. Jag uppdaterar endå sida för att se om du är kvar. Som om jag vill att det ska svida. Som om jag vill känna paniken, som om jag vill bli retad. Vraje dag är densamma. Samma kalla kår går igenom min kropp, samma tankar flödar i mitt huvud. Samma jävla panik. Du sådde ett frö i mig som bara fortsätter växa, ett frö fullt av längtan efter något jag aldrig trodde jag saknade. Men detär en helt annan historia. En helt annan bekännelse.
Ensamhet
Jag har ljugit mig själv in i ett hörn. Ett trångt, mörkt, ensamt hörn fyllt av mardrömmar, tårar och falskhet. Jag har gått runt i flera månader och ljugit för alla, men personen jag ljugit mest för är mig själv. Kanske det har varit bra. Kanske det har hjälpt mig att inte känna. Hjälpt mig att ta mig igenom varje dag utan att känna hur mitt hjärta brister. Hur för varja dag som går jag blir mer skärrad och förstörd. Hur hela jag är påväg att brista. Hur ont det gör i mig att vara ensam och hur trött jag är på det. Hur mycket jag längtar efter att få ge allt jag har att ge till någon som vill ha det. Någon som äslkar mig, någon som skulle göra allt för mig. Någon som bara skulle finnas där när jag behövde dom, genom allt.
Jag är nära tårar när jag skriver. Jag har nog aldrig förut kännt ett sånt här behov. Eller det är inte ett behov längre, det är en enorm längtan. För jag har aldrig haft det. Aldrig varit där. Aldrig haft en sån person. Och jag tror verkligen att jag missat något väldigt väldigt viktigt. Tårar, nära, ensamheten, stor.
Low self-esteem is like driving through life with your hand-break on
Det skrämmer mig. Hur lite jag tror på mig själv. Hur svag jag är i de stunder jag behöver vara som starkast. Hur liten jag är när jag behöver vara som störst. Det fanns ingen styrka i mig alls och jag var så liten att jag knappt existerade. Jag slogs av en panik jag aldrig tidigare kännt. Han stod där, skulle kunna säga att hans ögon lös upp hela rummet men vi var utomhus. Endå lös han upp något. Jag kunde inte släppa blicken ifrån hans leende. Våra blickar möttes, jag tittade snabbt bort och undvek att se emot honom resten av kvällen. Han placerade sig under exakt där vi stod, men jag betedde mig sm om han inte existerade. Det fanns inget hos mig som han kunde se, det fanns ännu mindre hos mig som han skulle vilja ha. Det finns inget jag har som någon vill ha. Självförtroendet är lågt, lägre än någonsin förut. Jag behöver inte ens försöka lista ut varför, anledningen är så uppenbar. Kanske nästa gång. Men bara kanske. Jag lovar ingenting.
