-
Stilla. Liggandes i en större säng än min egen i ett främmande rum. Hela rummet snurrade. Snabbt. Snabbare. Tillslut för snabbt. Jag låg ensam, alkoholen fick mig att drömma drömmar jag aldig borde drömt. Drömmar jag förbjudit för länge sedan. Jag låg inte ensam. Han var där. Han skrattade med mig, skrattade åt mig, höll min hand. Höll om mig, lät mig somna i hans famn. Retade mig när jag vaknade med en huvudvärk som fick mig att vilja sova föralltid. Packade mina väskor. Kramade mig. Kysste mina läppar.
Rummet snurrade, drömmarna gjorde inte saken bättre. Hur mycket jag än önskade att dom var sanna, fanns det fortfarande delar i mig som aldrig ville att dom skulle slå in. Att ha någon där, på det sättet, var det läskigaste som fanns. är det läskigaste som finns. Det förstör allt och kommer att fortsätta förstöra allt tills jag vågar släppa in någon. Vilket jag nog aldrig kommer kunna göra. Inte på riktigt.
-
Ibland önskar jag att jag kände mer. Att jag kunde öppna upp mig och våga känna. Men det är svårt, att våga när man tidigare blivit så sårad. När man fortfarande blir sårad. Det är svårt att lite på folk när dom aldrig ger mig en anledning att lita på dom. När allt dom gör är att hugga kniven i min rygg när jag vänder den till. Den ena hårdare än den andra. Och kärlek. Kärlek. I sin renaste form. Den som får var enda liten del av din kropp att kittla, som får alla fjärilar i din mage att löpa amok. Svärma. Den sortens kärlek jag drömmer om men aldrig upplevt. Jag har varit kär, men nu såhär i efterhand vet jag att det var inte den sortens kärlek. Jag har tappat hoppet om den. För mycket har gjort ont. För mtcket gör ont. Jag har stängt av, jag känner inte, jag bryr mig inte och då kommer jag aldrig mer känna, behöva känna, behöva gråta, behöva lida. Ibland önskar jag att jag vågade, men när jag vet hur ont det gör att våga, då tar jag tillbaka min önskan och önskar istället att aldrig igen behöva.
