Confessions

Jag spelar så stark. Som om inget biter, som om inget svider, som om inget i hela världen får mig att blöda. Men allt gör ont. Det gör så ont att hela min själ skriker. Inuti skriker jag så högt jag kan, men utåt har jag lärt mig viska. Jag vet hur det känns att vara lycklig men endå får jag det aldrig vara. Känner mig som en kattunge som någon retar med ett nystan. Det är så nära, jag kan ibland nudda det, men sen precis när jag fått tag på det ordentligt rycks det ifrån mig och personen som håller i nystanet bara skrattar. Trodde du verkligen jag skulle låta dig leka med det för alltid? Nej men självklart trodde jag inte det, men jag hoppades väl, naivt. Jag som inte ens har blåa ögon är den mest blåögda personen jag känner.

Vi höll varandras händer, länge och hårt. Vi kysste varandras läppar, rörde varandras kroppar, lät våra känslor styra. Hela min kropp vart varm, du gjorde mig lika varm som varje gång förut. Men den här gången var endå annorlunda. Vi var båda verkligen där. Tidigare hade fokuset varit sex, nu var det vi. Att det var han och jag, kyssar var i fokus. Hans blick penetrerade mig samtidigt som han gjorde detsamma. Det fanns bara honom, hans kropp, hans leende, hans hjärtslag. Jag var som förtrollad. Han tittade på mig, länge, hela min kropp började skaka. Han greppade tag i mina händer, höll dom över mitt huvud, lytade sig fram, eskimokyssar efterföljt av en sån där kyss man kunde leva på i flera dagar. Jag hade tänkt det förut och jag tänkte det igen, jag skulle kunna kyssa hans läppar föralltid. Dom hade kommit att bli som en drog för mig. Men endå inte, för det var inget dåligt med dom alls.

If i did something wrong tell me, if i didnt please come back. I miss you. More then i'll ever admit.

Jag var fast besluten att bygga upp en mur. Den skulle vara högre än de jag byggt tidigare, men främst tåligare. Inget skulle få den att rasa, ingen skulle kunna ta sig varken över eller igenom. Sen en varm sommardag såg ett par blåa ögon in i mina och planerna var som bortblåsta. Dagar blev till veckor och veckor till månader, jag kunde ligga stilla och kyssa dina läppar långt in på småtimmarna. Jag tror att om jag fick välja skulle jag kyssa dom för alltid. Dom och inga andra. Jag längtade efter ditt leende, bara för jag visste att det skulle få mig att le. Jag visste att du skulle göra mig lycklig. Få mig att glömma verkligheten om endast för ett par timmar. Du tog vad jag bara trodde fanns i mina drömmar och gjorde det till verklighet. Men jag var rädd och min rädsla hindra mig från att ge det du gav mig. Att vara lycklig är inget för mig.

How do you make yourself forget pain? Is it even possible to erase such a memory? The pain of your own heart breaking into a million pieces. Even if the heart is all glued back together can you forget how much it hurts when it eventually breaks? Cause it does, every time. You fall, for a boy or a girl. You get those fluttering creatures called butterflies in your stomach and you blush, every time he or she looks at you and smiles. Usually a smile you can’t help but to smile back at. One of those dorky, oh god your all I bloody think about smiles. You start of slow, you fall one step at a time, give your heart to this person, with the hope that they’ll keep it as safe as you’re keeping theirs. If they even go as far as to give it to you. You start falling faster and harder, with your eyes closed, hoping that they’ll catch you before you hit the ground. Just as you would catch them if they ever fell. If they ever fell, cause to be honest you have no idea if their falling. They can tell you that they are, but words are only words and action always speaks louder. And their actions aren’t always that clear, more like up and down, and fussy and extremely hard to predict or even begin to understand. You try and tell your heart not to feel, because you’re getting scared. Scared of feeling the way you’ve felt before. But your heart doesn’t listen; your heart is sitting there in your chest with headphones on and playing your song on repeat. Now you’re in love, head over heels in love with this girl or boy and you’re screwed. So freaking screwed, because now your head cant make any decisions for you, your head lost the battle against your heart. Empty promises, lies and cheating pushes all good things away and the person is now playing darts with your heart, using it as the board. Every single time, it’s never wrong. Never. So how do you forget? If its happened a trillion times, how do you make your head forget the pain your heart put you through. How do you make your head get back into the ring with your heart only to get its ass kicked and then after a while stand there having to glue the heart back together because the heart took on a much tougher competitor. And lost...

Jag är rädd. Att gråta fler tårar. Att känna obesvarad kärlek. Att vilja mer än den andra. Att falla fritt utan att bli fångad. Att jag ska bli sårad. Att jag ska känna så som jag gjort förut. Jag är livrädd. Om ens livrädd räcker. Kanske det är dumt, kanske det är exakt vad som får honom att bete sig som han gör. Exakt vad som får honom att i ena sekunden vara helt underbar till att vara jätte kall. Kanske han är rädd. Kanske han tror att för mig finns det inga känslor. Kanske han tror att jag inte vill mer eftersom jag inte visar mer. Kanske, kanske, kanske. Eller så är det bara så enkelt att han inte vill. Det är den känslan som tar över, det är de känslan som vinner. Han vill helt enkelt inte. För det är ju så det varit förut. Med alla tidigare. Dom har inte velat. Och när dom inte velat har jag börjat intala mig själv att problemet kan ju inte gång på gång ligga hos dom. Det finns ju inget dom har gemensamt förutom mig. Därför I-Pso facto i’m the problem. Det måste ju ligga hos mig, jag måste vara anledningen till att inget håller. Om jag visar något och han vill vinner jag, jag får något och någon jag känner att jag skulle kunna vara väldigt lycklig med. Men om jag visar känslor och han inte vill…Då kommer tårarna falla, då är mina känslor obesvarade, då vill jag mer, då faller jag hårt ner i marken medans han bara står och tittar på. Då kommer jag känna exakt likadant som jag känt tidigare. Och jag vill inte det. Så då förlorar jag hellre.

Jag satt bredvid dig, vi satt axel mot axel. Jag undrade om du lade märke till det lika mycket som jag gjorde. Om det påverkade dig lika mycket som det påverkade mig. Din telefon pep till, du kämpade upp den ur höger jeans ficka. Dom var slitna, ljusa och håliga, jag hade varit med när du köpt dom. Jag hade valt ut dom. Jag undrade om du tänkt på det när du satt på dig dom på morgonen. Du tittade på mobilen, jag försökte diskret titta på dig, du såg förvirrad ut till en början men sen spred sig ett leende över dina läppar. Jag släppte blickan och tittde åt andra hållet. Det var säkert hon, den där nya, den där blonda. Hon som inte var jag. Du lade ner mobilen utan att svara sen vände du dig om emot mig och lade din hand på mitt lår. Jag rös, vart enda hårstrå på min kropp reste sig och pulsen ökade. Jag förde min blick sakta, sakta tillbaka emot dig och dina blåa ögon. Dom penetrerade mig, såg rakt igenom mig, in i själen och helt plötsligt vart det som om jag satt där helt naken framför dig. Du log, jag log inte tillbaka och ditt leende försvann snabbt. Istället tittade du nu på mig med ledsamma ögon, du försökte lista ut vad det var jag kände. Syna min hand. Du löft din lediga hand emot mitt ansikte, hela jag skrek vänd dig bort men jag satt där som frusen. Du strök dina fingrar emot min kind, som om du torkade bort mina osynliga tårar. Osynliga tårar som snabbt vart synliga.