Confessions

Jag vet att vad jag gör är fel. Du borde inte vara där. Så nära. I mitt liv. Vi borde inte vara vänner. Jag borde inte bry mig. Jag borde inte ha dig kring mig. Med mig. Bland mig. Du borde inte stå i mitt hem, i min trygghet. Du borde inte vara där, men endå så låter jag dig. Jag låter dig vara min vän, jag ler åt dig, skrattar varmt, bjuder in dig, kramar dig. Jag gör allt jag inte borde. Och jag vet inte varför.

Jag tänkte inte på det. På hur du tog dig tillbaka in. På hur mina tankar återigen vandrade mot dig. Sen en kväll låg jag stilla i min säng och mindes sist du låg bredvid. Hur du bett om att få dela täcket med mig, att få hålla om mig. Du sa att bara för att man är nära behöver man inte vara tillsammans. Jag minns att jag skrattade, jag retade dig, jag skrattade lite till och kände ingenting tillbaka. Du fick sova på din sida sängen, med ditt eget täckte och jag, jag sov själv, men bara på en lite mindre yta. Men den där kvällen då minnet kom tillbaka kunde jag inte låta bli att på något sätt önska att jag låtit dig hålla om mig. Låtit dig kyssa mina läppar. Låtit dig älska mig om endast för en stund. För hur fel det än hade varit, hade det för endast ett par timmar varit verkligare än något annat jag upplevt. Det hade fått mig att känna mer än jag kännt på mycket mycket länge. Känna mer än jag kännt sen sist jag låg i din famn. Med dina armar kring mig.