Confessions

Dear Dude,

Det här med att vara 100% ärlig när man är van att cencurera allt man skriver känns väldigt ovant. Men jag vill, jag vill berätta vad och hur och varför utan att starta ett tredje världskrig. Utan att telefonen ringer fem minuter efter ett inlägg är publicerat och rösten på andra sidan linjen är hård, kall och dömande, personen tog illa upp, vart ledsen, arg, besviken eller gud vet vad. Dom vill att inlägget ska raderas, bilderna ska tas ner eller namn ska bytas ut till han eller hon eller varför inte den. Helt plötsligt försvann hela meningen med att skriva. Jag får aldrig öppna upp mig, aldrig skriva vad jag känner, aldrig vara fulkommligt ärlig för det finns alltid någons rygg som ska skyddas eller någons känslor som man måste ta hänsyn till. Nu är jag helt anonym, inga riktiga namn, inga riktiga platser och därför inga atombombningar, hotfulla samtal eller uppsagda vänskaper.

Jag kan helt öppet skriva att jag hade så sjukt mycket sex i helgen utan att allas hakor faller till marken. Jag kan säga att jag ler väldigt många falska leenden och håller väldigt många åsikter för mig själv utan att mina närmaste vänner slänger sig på telefonen och undrar vem jag är besviken, arg eller ledsen på. Jag kan säga att jag på fyllan lätt skulle kunna göra mitt livs största misstag och gå tillbaka till mitt ex utan att få en rejäl utskällning eller ge honom hybris. Ärlighet. Uppfriskande. Som att knäcka en iskall öl en varm sommardag och känna bubblorna upp i nästan. Förstår ni då?