-
Ibland önskar jag att jag kände mer. Att jag kunde öppna upp mig och våga känna. Men det är svårt, att våga när man tidigare blivit så sårad. När man fortfarande blir sårad. Det är svårt att lite på folk när dom aldrig ger mig en anledning att lita på dom. När allt dom gör är att hugga kniven i min rygg när jag vänder den till. Den ena hårdare än den andra. Och kärlek. Kärlek. I sin renaste form. Den som får var enda liten del av din kropp att kittla, som får alla fjärilar i din mage att löpa amok. Svärma. Den sortens kärlek jag drömmer om men aldrig upplevt. Jag har varit kär, men nu såhär i efterhand vet jag att det var inte den sortens kärlek. Jag har tappat hoppet om den. För mycket har gjort ont. För mtcket gör ont. Jag har stängt av, jag känner inte, jag bryr mig inte och då kommer jag aldrig mer känna, behöva känna, behöva gråta, behöva lida. Ibland önskar jag att jag vågade, men när jag vet hur ont det gör att våga, då tar jag tillbaka min önskan och önskar istället att aldrig igen behöva.
