-
Jag slog ditt nummer. Signalerna gick. Jag stod i ett främande rum, nyanländ. Ägaren till huset var borta. Helt plötsligt svarar du. Jag hade glömt hur din röst lät. Jag hade glömt hur din breda amerikanska dialekt gjorde mig knäsvag. Jag svarade med att säga ditt namn, ditt riktigta namn på halvdålig engelska. Jag kände hur den svenska brytningen lös igenom. Den svenska dialekten avslöjade mig. Jag satt fast i ett hus, regnstormen hindrade mig från att göra någonting. Du var i närheten, du erbjöd dig att hämta mig. Ett pirr spred sig i hela min kropp. Du gav mig en kvart. Panikslagen sprang jag fram till spegeln, rufsade till håret, sminkade mig utan att det syntes att jag hade smink på. Femton minuter passerade som femton sekunder. Jag hörde hur du körde in på uppfarten. Jag grabbade tag i min jacka, gled i den och drog luvan över huvudet och sprang ut i regnet emot bilen. Jag satte mig dyngsur i passagerar sätet, vände blicken uppåt. Du tittade på mig med dom där blå ögonen. Jag hade nästan glömt hur det kändes när dom tittade på mig. Jag kände hur regnet rann ner längst mitt ansikte, håret hade blivit blött, mina kläder var fuktiga. Vi sa ingenting. Du lutade dig fram, jag lutade mig fram, förväntade mig en kram. Du kysste mig, jag kysste dig tillbaka. Vi kysste varandra så länge och så passionerat att rutorna på bilen började imma igen. Efter några minuter slutade vi, inte för att vi ville utan för att vi var tvugna. Jag tittade på dig, log och det enda orden jag fick ur mig var. "Hi", sen bröt vi båda ut i ett hysteriskt men skratt.
