Confessions

Det brast. Jag gick sönder. Jag har inte gråtit på flera månader.Jjag har inte sagt ett enda ärligt ord. Inte öppnat upp mig för någon. Hållt allt inom mig för jag har inte orkat känna. Orkat bearbeta. Men igår föll muren. Sten för sten. Tårarna rann, rösten höjdes. Det fanns egentligen inget som kunde stoppa känslorna från att rinna ur mig. Och dom rann inte bara, dom forsade ur mig. Efter jag avslutat samtalet ställde jag mig framför spegeln och tittade på tårarna som föll. Sen återkom tanken. Nej. Jag. Orkar. Inte. Så jag bet ihop, stirrade mig själv i ögonen. Och slutade känna igen. Nu känns det inget. Jag är lika iskall som innan. Lika oärlig. Lika hård. En enda blick fick alla tegelstenar att magiskt återvända till sin forna plats och muren stod där stadigt igen. Den här gången får ingen bräcka den, bräcka mig. Aldrig.