Confessions

Du tittade in i mina ögon. Jag satt stilla, önskade, hoppades, naivt att du inte skulle öppna munnen. Att du inte skulle låta orden lämna dig. Att du skulle hålla dina känslor inom dig. Men det var för mycket att begära, det var redan försent. Jag satt där och lyssnade, försökte förklara, försökte få dig att förstå samtidigt som jag själv försökte förstå. Förstå varför du talade om det här för mig. Varför du kände att du behövde tala om det här. Varför du drog upp det förflutna när det aldrig skulle förändra framtiden. Du sa att vi hade varit föralltid, att det hade varit giftemål och barn, att du aldrig kännt sådana fjärilar i din mage som du kände med mig, att du aldrig brytt dig lika mycket, att vi hade varit perfekta, gjort andra avundsjuka. Du målade upp den perfekta bilden, ännu en gång tog du de drömmar jag en gång i tiden haft och talade om att du också haft dom. Allt var mitt fel, det var mitt fel att vi inte var lyckliga. Du tog mitt redan krossade hjärta och krossade det igen.

Jag förstår inte. Försöker förstå. Varför behövde jag veta hur du kännt. Vad du kännt. Du beskrev käslorna, du minndes dagar, stunder då din kärlek för mig fick dig att rodna där du satt framför mig. Du tog allt du kände, rullade ihop det i en stor, tung boll och la den i mitt knä. "Här, varsegod, bär omkring på den här"

Du är ett egoistiskt jävla svin och i stunder likt dessa skulle jag vilja glömma allt, även om det betydde att alla bra minnen också försvann.