seven years
Vi låg alldeles stilla och blickade upp emot den stjärnfyllda himlen. Jag kände hur dina fingrar försiktigt snuddade mina. Jag kände hur en varm känsla spred sig i hela min kropp. Jag tog tag i din hand, som om det vorde det mest naturliga i världen. Du tittade på mig, jag fokuserade på stjärnorna. Jag kände hur din blick granskade mig, hur dina ögon såg rakt in i mig. Du la dig närmare, så tätt intill du kunde komma. Vi bara låg där, höll varandra i handen, vi sa ingenting till varandra. Vi behövde inte göra det.
Sju år senare stod jag framför dig. Du höll om mig, du borde inte ha hållt om mig. Du hade fått mig att gråta fler tårar än jag någonsin skulle låta någon annan göra. Du hade fått mig att älska dig på ett sätt jag aldrig någonsin skulle låta mig själv älska någon annan. Att hålla dig i handen var fortfarande det mest naturliga som fanns. Men det var förbjudet. Vi bröt alla regler som lagts upp genom att bara se på varandra på sättet vi såg på varandra.
Tiden sägs läka alla sår. Men inte med oss. Tid för oss existerade inte. Sju år och allt var annsolunda, men samtidigt hade ingenting förändrats.
