en bild, många minnen
Vem var du? Vem är du? Vem var jag med dig? Vem är jag utan dig? Kanske om mitt minne kunde svika mig, kanske då kunde jag slippa känna. Slippa veta hur det var, minnas alla leenden, alla skratt, alla sunder jag trodde det var på riktigt. Blundade, andades, hoppades på att livet skulle ta hand om sig själv. Jag orkade inte, nu orkar jag. Såhär i efterhand orkar jag. Jag orkar bry mig, orkar tänka, orkar kämpa men det finns inget att kämpa för. Min ovilja att ge en del av mig gjorde så att jag förlorade hela mig. Jag ser en bild, jag kan inte låta bli att le, ett stort riktigt leende fyllt av ångest och sårbarhet. Jag ler och minns just det datumet, den dagen, den kvällen, den natten. Jag ler, blir generad och suckar. Jag gick där och trodde att livet löst sig självt. Bara för att jag tidigare försökt så mycket försökte jag inte alls. Det är tydligen inte heller rätt sätt att leva...
