Confessions

Jag har ljugit mig själv in i ett hörn. Ett trångt, mörkt, ensamt hörn fyllt av mardrömmar, tårar och falskhet. Jag har gått runt i flera månader och ljugit för alla, men personen jag ljugit mest för är mig själv. Kanske det har varit bra. Kanske det har hjälpt mig att inte känna. Hjälpt mig att ta mig igenom varje dag utan att känna hur mitt hjärta brister. Hur för varja dag som går jag blir mer skärrad och förstörd. Hur hela jag är påväg att brista. Hur ont det gör i mig att vara ensam och hur trött jag är på det. Hur mycket jag längtar efter att få ge allt jag har att ge till någon som vill ha det. Någon som äslkar mig, någon som skulle göra allt för mig. Någon som bara skulle finnas där när jag behövde dom, genom allt.

Jag är nära tårar när jag skriver. Jag har nog aldrig förut kännt ett sånt här behov. Eller det är inte ett behov längre, det är en enorm längtan. För jag har aldrig haft det. Aldrig varit där. Aldrig haft en sån person. Och jag tror verkligen att jag missat något väldigt väldigt viktigt. Tårar, nära, ensamheten, stor.