Confessions

Rygg emot rygg. Din hud fräte emot min. Jag vart varm, slogs av någon sorts panik. Jag tog ett steg framåt, bort ifrån dig. Du skrattade, ditt skratt var lika magiskt som dig. Du var inte verklig, någon som du kunde omöjligt vara verklig. Leendet, skrattet, dom där ögonen. Var enda människa som tittade in i dom där ögonen drunknade. Och nu talar vi inte om att man drunknar i någons ögon när man älskar allt innanför. Nu talar vi om drunkna, direkt, med endast tåspetsen i vattnet. Du är vacker, sådär vacker att man inte kan släppa dig med blicken, du vacker att ord inte kan beskriva dig. Så vacker att du lämnar mig mållös. Du är en sån där person som bara existerar i fantasin. Och det är vad jag skyller på när jag inte vågar. Att jag vill inte krossa min fantasi, dra dig ut i solljuset och granska dig. Jag vill lämna dig där inne, orörd och magisk. Jag behöver det, jag behöver en fantasi för att själv kunna vara kvar i verkligheten. För om min fantasi blir verklighet då är min värl inte längre verklig. Då är jag förlorad.