Confessions

Det skrämmer mig. Hur lite jag tror på mig själv. Hur svag jag är i de stunder jag behöver vara som starkast. Hur liten jag är när jag behöver vara som störst. Det fanns ingen styrka i mig alls och jag var så liten att jag knappt existerade. Jag slogs av en panik jag aldrig tidigare kännt. Han stod där, skulle kunna säga att hans ögon lös upp hela rummet men vi var utomhus. Endå lös han upp något. Jag kunde inte släppa blicken ifrån hans leende. Våra blickar möttes, jag tittade snabbt bort och undvek att se emot honom resten av kvällen. Han placerade sig under exakt där vi stod, men jag betedde mig sm om han inte existerade. Det fanns inget hos mig som han kunde se, det fanns ännu mindre hos mig som han skulle vilja ha. Det finns inget jag har som någon vill ha. Självförtroendet är lågt, lägre än någonsin förut. Jag behöver inte ens försöka lista ut varför, anledningen är så uppenbar. Kanske nästa gång. Men bara kanske. Jag lovar ingenting.