Confessions

Vet ni vad det värsta är. Att jag tror inte han är vad jag vill ha, jag tror jag vill ha känslan. Jag behöver den. Jag behöver älska någon och bli älskad tillbaka. För jag har aldrig gjort det. Jag har aldrig tittat in i någons ögon, verkligen tittat in i dom och känns kärlek. Kännt att den här mannen älskar verkligen mig, sådär jag skulle göra vad som helst för dig. Sådär du är det vackraste jag någonsin sätt och jag skulle kunna kyssa dina läppar föralltid. Jag har aldrig stått framför någon och hört dom säga dom där tre magiska orden som vissa bara slänger vårdlöst kring sig. Jag har aldrig legat i sängen, ensam och sen fått ett supergulligt sms där han skriver att han önskar att han var där med mig. Jag vet att jag har missat något, jag vet att det här är något som är viktigt, att vara älskad. Av någon annan än sin familj och sina vänner. Jag är för gammal för att aldrig ha upplevt det. Det får mig att vilja lägga mig i sängen, under täcket, gråta tills det inte finns några fler tårar att fälla och aldrig visa mig för världen igen. För är det inte vad livet går ut på, är det inte vad vi är skapta för. Att älska och att älskas. Så om jag aldrig jort det, är mitt liv ens värt att leva då?