-
Innombords skriker jag men utåt har jag lärt mig viska.
Jag överanvänder den där meningen.
Den har blivit som ett mantra för mig.
Men det stämmer. Det är exakt sådär jag känner.
Innanför pannbenet är det total kaos.
Utanför lugn som en filbunke.
Varför ska andra människor behöva ta del av orkanen MIG?
När man kan ljuga lika bra som jag kan, varför inte utnyttja det.
Allt handlar inte om mig, det har jag lärt mig den lätta vägen.
Det hoppas jag alla lär sig den lätta vägen.
Även om man spelar huvudrollen i sin egen film, spelar man alltid biroll i andras.
Om ens bioroll. Ibland bara statist.
Vissa människor river däremot muren jag byggt upp.
Muren mellan mitt och deras. Dom får skyllasig själva.
Jag ber aldrig om uppmärksamhet. Om sympati.
Ber aldrig om någonting. Jag vill inte ha någonting.
Tankarna försvinner inte bara för att någon lyssnar.
Dom blir oftast bara värre. Och fler.
Jag vill skrika, ett sånt där Ronja skrik kanske tio gånger om dagen.
Men jag viskar. Mina viskningar är det ni läser.
De ord jag låter rinna ur mig. Det här.
