Confessions

Jag såg honom. Han såg inte mig. Ingen ser mig. I vanliga fall såg han mig, han brukade le sitt barnsliga leende och säga något roligt som alltid fick mig att fnissa sådär flickaktigt som bara jag kan. Jag tog tag i min väns hand och begav mig upp emot honom. Han skulle se mig, jag ville att han skulle titta på mig, jag kände att jag behövde bli sedd ikväll. Jag placerade mig på hans högra sida, pickade på hans väntsra axel, han gick på det. Snurrade runt och kastade sig i min famn. Det dröjde innan han släppte taget. Han backade tillbaka, synade mig, nu såg han mig allafall. Någon såg mig. Jag mådde inte bättre för det, men jag gav honom ett stort leende. Jag presenterade honom för min vän, han omfamnade henne och vi stod en stund och pratade, och skrattade och pratade lite till. Jag kände att jag fått det jag behövt så vi sa hej då. Han kramade mig hårt, kysste min kind. Jag log, petade honom försiktigt på näsan. Sådär flörtigt. Sådär barnsligt flörtigt, sådär typiskt mig beteende. "Det där går inte, min chefs styvdotter, inte bra" Jag snurrade runt och letade efter henne, vem var hon? Jag tittade frågande på honom sen förstod jag, det var ju jag. Jag kramade hårt om hans hand, det gav ett falskt intryck av att jag inte ville gå därifrån. Fast jag ville inte stanna, jag hade fått det jag ville ha. Han hade tittat på mig, tagit på mig, fått mig att skratta. Jag hade fått mitt försök till att känna någonting. Men likt alla gånger tidigare hade jag misslyckats. och jag skulle fortsätta misslyckas. Det kände jag utan att ens behöva känna efter.