Confessions

Jag är rädd. Att gråta fler tårar. Att känna obesvarad kärlek. Att vilja mer än den andra. Att falla fritt utan att bli fångad. Att jag ska bli sårad. Att jag ska känna så som jag gjort förut. Jag är livrädd. Om ens livrädd räcker. Kanske det är dumt, kanske det är exakt vad som får honom att bete sig som han gör. Exakt vad som får honom att i ena sekunden vara helt underbar till att vara jätte kall. Kanske han är rädd. Kanske han tror att för mig finns det inga känslor. Kanske han tror att jag inte vill mer eftersom jag inte visar mer. Kanske, kanske, kanske. Eller så är det bara så enkelt att han inte vill. Det är den känslan som tar över, det är de känslan som vinner. Han vill helt enkelt inte. För det är ju så det varit förut. Med alla tidigare. Dom har inte velat. Och när dom inte velat har jag börjat intala mig själv att problemet kan ju inte gång på gång ligga hos dom. Det finns ju inget dom har gemensamt förutom mig. Därför I-Pso facto i’m the problem. Det måste ju ligga hos mig, jag måste vara anledningen till att inget håller. Om jag visar något och han vill vinner jag, jag får något och någon jag känner att jag skulle kunna vara väldigt lycklig med. Men om jag visar känslor och han inte vill…Då kommer tårarna falla, då är mina känslor obesvarade, då vill jag mer, då faller jag hårt ner i marken medans han bara står och tittar på. Då kommer jag känna exakt likadant som jag känt tidigare. Och jag vill inte det. Så då förlorar jag hellre.