Confessions

Det slog mig att jag kan vara ärlig. Jag kan dela med mig av mina känslor. Jag kan öppet berätta för er vad som hände i helgen.

En vän, som jag älskar mer än jag borde gjorde det igen. Och jag vart arg, ledsen och sårad. Hon tog mig och alla mina vänenr och bara kastade oss i skiten. Våra liv är tydligen ytliga, meningslösa och fyllda av onödigt skit. Hon kunde inte förstå hur vi ville leva som vi gör. Hur vi enligt henne vill springa kring från klubb till klubb som små stureplansslynor. Jag tappade hakan. Vem var hon, av alla mina vänner och bekanta att säga detta. Att spotta ur sig dessa ord, när jag sitter vid hennes sida och torkar hennes tårar. Mitt liv, patetiskt och meningslöst. Att vi horar ut oss bara för att vi väljer att ha kul med våra killkompisar en eller två dagar i veckan. Och då talar vi inte om sex, utan vänskap. Misslyckade då vi kommit exakt lika långt som henne i livet bara för att vi inte har någon att komma hem till om nätterna. Och då talar vi om en pundare. Ytliga för att vi bryr oss om oss själva. DÅ talar vi om våra kroppar som vi behöver livet ut. Jag tog mycket men tillslut brast det även för mig. "Du kommer aldrig förstå, du är inte som jag. Jag har ändrats och ni är dom samma.". Det brast, ilskan steg mig till huvudet och jag vart så förbannad att tårarna inte kunde hållas inne längre. Jag reste mig upp och bara gick. Inte ett enda ord till, hon förtjänade inte mina ord. Förtjänade inte min förståelse. Hon förtjänade inte min vänskap. Hon förtjänade att sitta ensam, i mörkret och gråta sina tårar. Även om förlåt smset kom dagen efter finns det en sak jag har lärt mig. En full mans ord är en nykter mans tankar.