Confessions

Jag älskar att älska. Vilket för det mesta skrämmer livet ur mig. Och inte för att känna kärlek är läskigt. Utan mer för att man aldrig riktigt vet hur mycket man får tillbaka. Eller när den man älskar slutar älska en tillbaka. Eller om personen man älskar ens älskar en tillbaka. Speciellt när man älskar som jag gör. Fullt ut, utan en enda tanke på att mitt hjärta kan gå sönder. Jag ger allt, tills jag inte har någonting kvar till mig själv. Hela min kropp och själ, var enda liten partikel tillhör tillsut den andra. Ibland älskar jag så mycket att jag drunknar och inser oftast inte detta förens jag har sjunkit så djupt ner i mörkret att jag inte vet vilket håll som är upp längre. Att älska är vackert, det är smärtsamt, det gör en glad och lycklig samtidigt som det sekunden senare kan få en att gråta mer tårar än något annat. Men jag skulle aldrig, aldrig, aldrig vilja välja bort det. För hur ont det än gör när det gör som ondast, våger lyckoruset som fyller kroppen när du känner dig älskad tillbaka upp ALLT. Och inget i hela världen kan få dig att må bättre. Inget.