Confessions

Jag spelar så stark. Som om inget biter, som om inget svider, som om inget i hela världen får mig att blöda. Men allt gör ont. Det gör så ont att hela min själ skriker. Inuti skriker jag så högt jag kan, men utåt har jag lärt mig viska. Jag vet hur det känns att vara lycklig men endå får jag det aldrig vara. Känner mig som en kattunge som någon retar med ett nystan. Det är så nära, jag kan ibland nudda det, men sen precis när jag fått tag på det ordentligt rycks det ifrån mig och personen som håller i nystanet bara skrattar. Trodde du verkligen jag skulle låta dig leka med det för alltid? Nej men självklart trodde jag inte det, men jag hoppades väl, naivt. Jag som inte ens har blåa ögon är den mest blåögda personen jag känner.