Confessions

Dear Dude,

Det här med att våga falla fritt har varit i mina tankar de senaste dagarna och jag tycks inte kunna släppa det. Falla för en kille. En vän sa till mig igår att jag måste sluta vara rädd, jag måste sluta skapa problem utan att det finns några och bara njuta av att vara lycklig. Jag skrattar varmt med honom, det pirrar i magen när jag tänker på honom, att få vara med honom, att få känna honom röra mig. Att få dela helt perfekta kyssar med honom, för dom är verkligen perfekta. Vi klickar på ett sätt jag aldrig klickat med någon annan och det skrämmer skiten ur mig. Delar av mig vill lägga benen på ryggen och bara springa. Fort som fan åt andra hållet, samtidigt som en annan del av mig bara vill springa rakt in i hans famn. För även om den är okänd känner jag mig trygg där. Bara nu känner jag hur jag ryser, hur fjärilarna i min mage löper amok, hur min puls höjs. Rädd är bara förordet. Jag vet att jag inte är kär, jag har lärt mig känna skillnaden. Men jag känner att jag kan. Jag skulle kunna falla och falla och falla om jag bara lät mig själv ta det steget. Och jag vill, men en röst i mitt huvud hånar mig och säger "ha, tror du verkligen du inte kommer bli sårad...igen...dumma lilla flicka det är så det funkar för dig". Så jag tvivlar. Och backar, och vill springa. Fast jag säkert inte borde.