Confessions

När jag minns honom, mina känslor för honom, vem jag blev med honom blir jag mörkrädd. Det fanns ingenting jag inte hade gjort för att få vara med honom. Han var mitt allt. Jag kommer ihåg hur allt slutade och alla tårar som föll. Vart enda elakt ord jag slängde ur mig och vart enda ord han kastade på mig. Jag minns hur ont jag hade när jag insåg att nej det skulle inte bli vi två, det skulle aldrig fungera. Jag skulle aldrig kunna glömma allt och han skulle aldrig kunna älska mig lika mycket som jag älskade honom även om jag vet att han älskade mig så mycket han kunde.

Det var tre månader sedan. Jag älskar honom och kommer alltid göra. När jag tänker på kärlek tänker jag på honom, när jag tänker på min framtid tänker jag på honom. Och jag tror det kommer vara så ett bra tag framöver. Även om det finns någon annan i mitt liv är det inte han. Även om denna nya man får mig att känna mig lycklig på ett sätt jag aldrig kännt mig lycklig brinner inte våran låga lika starkt. Och jag kommer nog aldrig finna någon som jag skapar en sådan låga med. Men med den sortens låga, den sortens passion kommer känslor som inte hör hemma i något som ska hålla förevigt. För en låga har förmågan att förtära allt i sin gång.

Som sagt, älskar, har och kommer alltid göra. Han är den jag kommer jämföra alla andra med. Vilket i vissa stunder är bra då alla i jämförelse med honom ser ut som änglar. Men i de andra stunderna då jag jämför inser jag att väldigt många kommer snubbla på mållinjen för det vi hade kommer jag aldrig låta mig själv ha med någon annan. Jag kommer aldrig ge mig själv på det sättet till någon. För det mesta gör det mig glad, men ibland, bara ibland gör det lite ont i mig att veta det.