Confessions

Jag har lärt mig andas på nytt. Som så många gånger förut trodde jag att min kropp skulle ge upp, att jag aldrig skulle känna mig hel igen. Att mina läppar aldrig skulle kunna le ett äkta leende igen. Att mitt hjärta skulle skrika efter dig var enda natt så högt att de delar av mitt hjärta du inte krossat skulle krossas. Jag har alltid byggt upp murar, puttat bort alla som vill hjälpa mig, de vänner som vill torka mina tårar. Jag har kedjat fast hjärtat i bröstkorgen med hänglås och kastat bort nyckeln. Och låset har aldrig öppnats av någon annan än dig, om och om igen. Som om du stått där bland skuggorna och fångat nyckeln var enda gång. Men den här gången var annorlunda. Jag grät inga tårar, jag gömde aldrig mitt hjärta så det fanns ingen nyckel att fånga. Jag låg aldrig vaken om nätterna pågrund av att smärtan i mitt bröst var outhärdlig. Nej. Istället började jag om från början. Jag lärde mig att andas utan dig. Lärde mig att vara stark. Kanske jag till och med insåg att jag alltid varit det. Och istället för att låsa in mitt hjärta "i wore it on my sleeve". Och aldrig förut har jag kännt lycka som den jag känner nu. Jag trodde jag skulle dö, men jag lärde mig äntligen leva. På riktigt.